Svar på kommentar 1
Fick en fråga jag tänkte svara på lite snabbt. Det står, kan inte du berätta hela historian mellan dig och xavier, alltså hur ni lärde känna varandra, vad som hände mellan er och varför det tog slut :)
Visst kan jag göra det. Men jag kommer berätta 10% av vad som egentligen var, vill inte säga så mycket på grund av massa anledningar. Bjuder på lite bilder först.
Första bilden tillsammans.
Vi träffades i somras. Och jag hade sett honom någon gång innan, min första tanke var "vad är det där för 96:a som går runt och tror han är något, vilken pajjas" Okej, har lärt mig med tiden att fördomar bara är skit så jag är inte fördomsfull nu, men kanske var det lite då. I alla fall (måste bara titta lite fort i min dagbok, står när vi träffades där tror jag).
Jag gick en dag förbi plattan, och då såg jag honom för första gången, och kände då att jag fick någon speciell känsla.. Så tänkte på honom ganska mycket den dagen. Sedan några dagar efter om jag nu minns rätt, så var jag där igen, och det skulle vara Club Top Notch några dagar senare och han sålde biljetter. Vet inte hur det kom sig men helt plötsligt stog vi där och pratade om festen, han försökte väl sälja då tror jag och sen bytte vi nummer för att jag skulle höra av mig om jag hittade några som ville köpa. Men den kvällen så blev det inte snack om några biljetter inte, vi pratade om allt möjligt. Skulle gått på bio den kvällen tror jag det var, men det blev inte av.
Sen gick väl tiden, och jag kände något när vi skrev och sånt, men jag var jävligt blyg och vågade inte riktigt. Men eftersom vi båda hade guldkort så träffades vi jätte mycket på Gröna Lund, men eftersom jag hängde med andra där och han med så blev det väl inte så mycket bara han och jag. Även fast det blev så på något sätt. Det kändes som att jag var hans där. Han var verkligen underbar den tiden vi var med varandra. För han verkligen tog hand om mig på ett jätte bra sätt, han kunde säga fina komplemanger och saker i verkligheten öga mot öga som gjorde hans budskap så mycket starkare och det fick mig att känna mig omtyckt. Dock var jag sämre på att visa vad jag kände för honom, ibland om han höll om mig brukade jag ta ett steg tillbaka och sånt, han tyckte jag blev osäker bland folk och frågade varför jag inte kunde pussas när det var folk som såg på och sånt. Jag hade mina anledningar men vågade väl inte säga dom då. Men vi bråkade aldrig, blev inte sura för en liten sak och sånt så det löste sig och jag skulle få chansen att bevisa hur jag kände, men tror inte att jag gjorde det till 110% någon gång. Jag kände mig lite värdelös och verkligen inte värd någon så fin som honom just då. Och om jag tänker tillbaka var han värd mer kärlek och uppskattning. Jag ångrar mig lite, visade verkligen inte hur jag kände, jag kände så mycket mer än vad jag visade :(
Vi skapade i alla fall fina minnen där, och det pirrade i min mage varje gång jag såg honom, jag kände mig lycklig och men jag tog aldrig det där sista steget.... Jag var rädd att förlora andra om jag skulle ta det valet. Idiotisk tanke egentligen.
Men vi umgicks hit och dit, och det var underbart. Men en dag, i Augisti, 11 Augusti. Då jag bara var hemma, klockan var väl typ 23, och det var sommarlov. Då fick jag ett sms där det stod, vilken tur att det inte blev något mellan oss ändå. Och liksom den här instingten jag fick då om att det verkligen var något pågång, känner jag inte ofta. Men det var något.. Jag ringde DIREKT. Så fort han sa "Jag ska flytta" då kunde jag inte hålla tillbaka. Jag blev både arg, och ledsen. Jag la på och gick in till mamma och bara grät och grät, och grät, grät, grät och grät. Jag slog typ saker och jävligt hårt, så ledsen var jag. Mamma förstod direkt, eftersom hon är världens bästa mamma, och jag ringde Angeliqué för jag kände att jag behövde tröst. Så mamma skjutsade mig dit vid 01 ungefär, och vi var vakna hela natten. Jag bara grät och grät, jag grät som fan helt jävla sjukt. Aldrig gråtit så mycket. Känslorna växte väl fram då? Tyvärr. Vi pratade i telefon hur länge som helst, och sedan så träffades vi dagen efter. Pappa körde mig dit till honom så vi kunde säga ett sista hej då osv. Det var jobbigt. Men på morgonen när han skulle åka iväg så pratade vi i telefon konstant, visst var det skönt, men obeskrivligt jobbigt.
Jag fick se alla mina drömmar spricka, allt krossades, mitt framför mitt fucking face. Jag skulle aldrig mer få se killen, killen jag hade min stora kärlek för. Som jag verkligen älskade. Jag hade tänkt sova hos honom hela Ung veckan, och sedan bygga något efter det. Jag såg mig själv hemma hos honom efter skolan, en vanlig vardag bara, jag såg oss gå på fester, äta middag, och allt möjligt, jag såg mig och honom i framtiden. Men bara slocknade allt. Och Ung veckan blev skit, jag mådde as dåligt. Jag grät och grät. Folk frågade vad som hänt, men så fort då började jag gråta. Och jag slutade bry mig ett tag? Jag gick utan mascara till stan och allt, men jag hade mina nära som fanns där, och det var det viktigaste. Det var dom som gjorde mig stark och utan dom skulle jag inte kommit långt.
Efter ett tag så började vi prata på facebook väldigt mycket, och på skype som fan. Och det gjorde mig gladare och positivare, jag började tro och började hoppas, så jag levde mycket på hoppet då. Även fast det gjorde ont i hjärtat och så, så försökte jag så gott jag kunde. Det funkade till viss del. Fick ibland spontana sms och samtal och då var min dag räddad. Det var jätte tungt fortarande, men vi skapade löften. Och inte vilka löften som helst, kommer inte säga dom här. För det är våran grejj och stannar så.
Ja, jag trodde det var min kärlek, trodde aldrig jag kunde släppa detta. Men med tiden så svalnade känslorna, jag blev starkare och grävde inte längre ner mig. Jag blickar tillbaka och frågar mig själv, varför öppnade jag inte ögonen? Varför stängde jag in mig i en jävla bubbla? Visst jag kände kärlek. Men allt blev lättare och lättare, och idag känner jag inget. Eller inget som jag vill berätta här i alla fall. Tiden går ju för fan, och det finns alltid något positivt. Jag har lärt mig så jävla mycket, jag har blivit så jävla stark av det här!! Jag kan hjälpa mina nära och kära så mycket mer nu när jag har lärt mig mycket, och det gör mig lycklig. Sedan ser jag kärleken på ett annat sätt nu, det är bra. Men tiden var som sagt underbar, och jag tackar verkligen dig, Xavier. Skulle du vara här nu så skulle jag självklart ha sagt andra saker, men nu är inte läget så. Och det får man acceptera. Kanske så träffas vi i framtiden? Men då är det då, det är inte nu.
Första bilden tillsammans.
Vi träffades i somras. Och jag hade sett honom någon gång innan, min första tanke var "vad är det där för 96:a som går runt och tror han är något, vilken pajjas" Okej, har lärt mig med tiden att fördomar bara är skit så jag är inte fördomsfull nu, men kanske var det lite då. I alla fall (måste bara titta lite fort i min dagbok, står när vi träffades där tror jag).
Jag gick en dag förbi plattan, och då såg jag honom för första gången, och kände då att jag fick någon speciell känsla.. Så tänkte på honom ganska mycket den dagen. Sedan några dagar efter om jag nu minns rätt, så var jag där igen, och det skulle vara Club Top Notch några dagar senare och han sålde biljetter. Vet inte hur det kom sig men helt plötsligt stog vi där och pratade om festen, han försökte väl sälja då tror jag och sen bytte vi nummer för att jag skulle höra av mig om jag hittade några som ville köpa. Men den kvällen så blev det inte snack om några biljetter inte, vi pratade om allt möjligt. Skulle gått på bio den kvällen tror jag det var, men det blev inte av.
Sen gick väl tiden, och jag kände något när vi skrev och sånt, men jag var jävligt blyg och vågade inte riktigt. Men eftersom vi båda hade guldkort så träffades vi jätte mycket på Gröna Lund, men eftersom jag hängde med andra där och han med så blev det väl inte så mycket bara han och jag. Även fast det blev så på något sätt. Det kändes som att jag var hans där. Han var verkligen underbar den tiden vi var med varandra. För han verkligen tog hand om mig på ett jätte bra sätt, han kunde säga fina komplemanger och saker i verkligheten öga mot öga som gjorde hans budskap så mycket starkare och det fick mig att känna mig omtyckt. Dock var jag sämre på att visa vad jag kände för honom, ibland om han höll om mig brukade jag ta ett steg tillbaka och sånt, han tyckte jag blev osäker bland folk och frågade varför jag inte kunde pussas när det var folk som såg på och sånt. Jag hade mina anledningar men vågade väl inte säga dom då. Men vi bråkade aldrig, blev inte sura för en liten sak och sånt så det löste sig och jag skulle få chansen att bevisa hur jag kände, men tror inte att jag gjorde det till 110% någon gång. Jag kände mig lite värdelös och verkligen inte värd någon så fin som honom just då. Och om jag tänker tillbaka var han värd mer kärlek och uppskattning. Jag ångrar mig lite, visade verkligen inte hur jag kände, jag kände så mycket mer än vad jag visade :(
Vi skapade i alla fall fina minnen där, och det pirrade i min mage varje gång jag såg honom, jag kände mig lycklig och men jag tog aldrig det där sista steget.... Jag var rädd att förlora andra om jag skulle ta det valet. Idiotisk tanke egentligen.
Men vi umgicks hit och dit, och det var underbart. Men en dag, i Augisti, 11 Augusti. Då jag bara var hemma, klockan var väl typ 23, och det var sommarlov. Då fick jag ett sms där det stod, vilken tur att det inte blev något mellan oss ändå. Och liksom den här instingten jag fick då om att det verkligen var något pågång, känner jag inte ofta. Men det var något.. Jag ringde DIREKT. Så fort han sa "Jag ska flytta" då kunde jag inte hålla tillbaka. Jag blev både arg, och ledsen. Jag la på och gick in till mamma och bara grät och grät, och grät, grät, grät och grät. Jag slog typ saker och jävligt hårt, så ledsen var jag. Mamma förstod direkt, eftersom hon är världens bästa mamma, och jag ringde Angeliqué för jag kände att jag behövde tröst. Så mamma skjutsade mig dit vid 01 ungefär, och vi var vakna hela natten. Jag bara grät och grät, jag grät som fan helt jävla sjukt. Aldrig gråtit så mycket. Känslorna växte väl fram då? Tyvärr. Vi pratade i telefon hur länge som helst, och sedan så träffades vi dagen efter. Pappa körde mig dit till honom så vi kunde säga ett sista hej då osv. Det var jobbigt. Men på morgonen när han skulle åka iväg så pratade vi i telefon konstant, visst var det skönt, men obeskrivligt jobbigt.
Jag fick se alla mina drömmar spricka, allt krossades, mitt framför mitt fucking face. Jag skulle aldrig mer få se killen, killen jag hade min stora kärlek för. Som jag verkligen älskade. Jag hade tänkt sova hos honom hela Ung veckan, och sedan bygga något efter det. Jag såg mig själv hemma hos honom efter skolan, en vanlig vardag bara, jag såg oss gå på fester, äta middag, och allt möjligt, jag såg mig och honom i framtiden. Men bara slocknade allt. Och Ung veckan blev skit, jag mådde as dåligt. Jag grät och grät. Folk frågade vad som hänt, men så fort då började jag gråta. Och jag slutade bry mig ett tag? Jag gick utan mascara till stan och allt, men jag hade mina nära som fanns där, och det var det viktigaste. Det var dom som gjorde mig stark och utan dom skulle jag inte kommit långt.
Efter ett tag så började vi prata på facebook väldigt mycket, och på skype som fan. Och det gjorde mig gladare och positivare, jag började tro och började hoppas, så jag levde mycket på hoppet då. Även fast det gjorde ont i hjärtat och så, så försökte jag så gott jag kunde. Det funkade till viss del. Fick ibland spontana sms och samtal och då var min dag räddad. Det var jätte tungt fortarande, men vi skapade löften. Och inte vilka löften som helst, kommer inte säga dom här. För det är våran grejj och stannar så.
Ja, jag trodde det var min kärlek, trodde aldrig jag kunde släppa detta. Men med tiden så svalnade känslorna, jag blev starkare och grävde inte längre ner mig. Jag blickar tillbaka och frågar mig själv, varför öppnade jag inte ögonen? Varför stängde jag in mig i en jävla bubbla? Visst jag kände kärlek. Men allt blev lättare och lättare, och idag känner jag inget. Eller inget som jag vill berätta här i alla fall. Tiden går ju för fan, och det finns alltid något positivt. Jag har lärt mig så jävla mycket, jag har blivit så jävla stark av det här!! Jag kan hjälpa mina nära och kära så mycket mer nu när jag har lärt mig mycket, och det gör mig lycklig. Sedan ser jag kärleken på ett annat sätt nu, det är bra. Men tiden var som sagt underbar, och jag tackar verkligen dig, Xavier. Skulle du vara här nu så skulle jag självklart ha sagt andra saker, men nu är inte läget så. Och det får man acceptera. Kanske så träffas vi i framtiden? Men då är det då, det är inte nu.
Sista bilden tillsammans.
Avslutar med en video jag gjorde när han hade åkt precis. Och sista ord, skrev inte upp några minnen eller stunder vi var med varandra, vi träffades typ hela sommarlovet osv så inget jag skriver direkt och vet inte hur jag låter i texten eller så, men jag har gått vidare men som sagt skulle han vara här skulle de vara annorlunda. (Dock förstår jag inte hur jag kunde känna som jag gjorde, skrattar typ när jag tänker tillbaka, hahaha!!)
♔ T
vad heter låten?
