Besviken.
Det är så himla konstigt.. Tänk att man varit med om så mycket, att man tillslut bara inte bryr sig. Jag har slutat bry mig helt enkelt. Inte om personer eller så. Men om hur personer behandlar mig. Jag har slutat bry mig för att jag har så jävla mycket erfarenhet som säger åt mig att sluta. Jag litar inte på en ända jävel i detta samhälle, och är det så konstigt? Nej! Jag skiter i. Alla är exakt likadana. Säger en sak, kan snacka skit om någon men ändå lådsas vara dens bästavän. Så grovt.
Jag orkar inte längre. Det finns ingen som bryr sig om mig. Jag är helt foreverALONE. Jag har folk jag kan umgås med men ingen bryr sig ändå. Jag fattar inte hur inte ens personer kan se igenom mig, eller pressa fram ett bättre svar än att tro på att "det är okej" hela jävla tiden. Det är så tragiskt att jag inte tar upp saker som jag faktiskt stör mig på, som trycker ner mig. Men det är för att ingen förstår ändå. Ingen.
Jag är en person som är spontan, som bryr sig om exakt allt och som är JÄVLIGT känslig. Jag tar åt mig så mycket, små detaljer som kan bryta ner mig. För mig är det viktigt att känna och att veta att jag betyder något för nån, oavsett vilken jävla dag det är, vad köoclan är eller va som helst.
Men jag börjar tveka på det, jag är så jävla less på det här. Att ingen bryr sig på riktigt. Så jävla besviken!
Det finns ingen som undrar hur man känner för något, aldrig. Man blir tagen för givet hela jävla tiden, just av den anlednigen att man är för stark. Man kanske säger "nä men jag bryr mig inte om han längre" bara för att man vet att om man säger något annat så leder inte det nånstans ändå, man får ändå ingen bra respons eller någon som frågar än på djupet. Som jag gör! jag förstår inte helt ärligt. Jag önskar det fanns någon som tog mig seriöst. Som tog mig på allvar.
Att det var någon som följde upp ett samtal dagen efter eller vad som helst.
Och jag personligen bjuder alltid med folk på ALLT. Jag bjuder in personer i mina vänkretsar, till min familj,till min släkt, ska jag åka nånstans frågar man om någon vill följa med, ska jag göra nått med familjen frågar man om någon vill vara med. Så personen känner sig trygg. men man får aldrig något tillbaka, så känns det. jag får aldrig följa med på nått, eller jo men det är så sällan. Man får alltid ta hänsyn och leka med leendet. Vafan ! orkar inte med skiten längre. -.-
