Jag älskar mitt nya jag.
"Tänker tillbaka.."
Ber faktiskt om förlåtelse till nära och kära, förut var jag ett jävla svin. Förstår inte vad allt berodde på. Jag var taskig på riktigt mot folk. Speciellt mot dig Ankan och det vet du om, jag ångrar mig och är ledsen över att du fått stå ut med dumma mig. Jag skyllde alltid allt på andra, inte mig själv, gick någon emot mig så kunde jag inte titta på den personen, jag ville slå ihjäl den och jag menar de. Jag tänkte så jävla negativt. Var jag än gick så låg det ALLTID grejer efter mig, jag kunde inte ta ansvar. Jag hade stökigt i rummet hela tiden, mamma fick gå och städa efter mig. Grejen är att hon gjorde det heeela tiden också. Jag passade aldrig tider, jag ville inte ens jag brydde mig inte, jag var så jävla egoist. Sa någon mot mig så kunde jag till och med säga mina tankar högt vilket var hemskt på riktigt eller så slog jag den. Jag hade grova attitydsproblem, kunde verkligen inte kontrollera mig, förlåt. Asså herregud..
Jag hade damp hela tiden, fick jag inte som jag ville så kom min attityd fram. Fy fan vad grov jag var, jag ångrar mig så hårt. Jag ville ha uppmärksamhet hela tiden. Så fort ingen pratade med mig så blev jag sur, jag försökte söka uppmärksamhet med att peta på folk eller störa dom så dom blev riktigt irriterade, men ja då fick jag ju ändå min uppmärksamhet som jag ville ha. Fast på fel sätt om jag tänker tillbaka. Om ingen lyssnade på mig så skrek jag deras namn eller sket i att berätta. Fattar inte hur jag kunde vara så otacksam. Om något gick fel så ville jag slå grejer, slå någon. Okej.. det vill jag än idag men jag har lugnat mig. Jag sa taskiga grejer utan att känna mig taskig.. hur fan kunde jag. Jag skrattade alltid om det gick fel på riktigt för folk.
"Ser i nuet.."
Det låter inte grovt men ingen kan tänka sig hur det var :( förlåt. Men för att förlåta "er" på bästa sätt, så tror jag att det är bara att vara på det sättet jag är idag. Här och nu. För idag lider jag inte på samma sätt. Jag har mina perioder och det har väl alla, jag har koncentrationssvårigheter men det är mildare idag. Förut behövde jag slå grejer eller ta sönder något för att det skulle kännas bra. Fan för mig. Jag är nöjd över hur jag är just nu och det har jag rätt att vara. Det känns som att jag lever ett nytt liv. Även fast att det här som jag skrev där uppe började svalnas av i Augusti/September kanske.. Men vad beror det nu på? Jo antagligen på att jag var ganska olyckligt kär. Jag tänkte inte på det medvetet, men det satt där i hjärnan. (Ingen av er vet i vem så tro inget). -Det är nu man inser varför man mår så bra. Varför man ändrats, det är mycket på grund av Dig. :)
Jag ser allt från en ljusare sida och är så jävla glad över det så det inte finns! Försöker alltid finnas där för mina vänner på ett bra sätt, bryr mig alltid fast det har jag alltid gjort. Men jag lägger x på folk som är idioter som aldrig hör av sig och sånt och som bara pratar om sig själva.
Men idag kan jag passa tider, jag stressar inte så mycket på morgonen längre. Jag är oftast klar när jag ska, jag försöker i alla fall - även fast jag älskar att chilla. Jag försöker inte vara glad, utan jag ÄR glad idag! Finns stunder man måste sätta på ett leende, men inte ofta det händer så jävla sällan nu för tiden. Jag är lycklig just nu. Det går as bra i skolan, jag visar mer respekt, även fast att jag verkligen vill slå, ut i fingertopparna så gör jag aldrig det. I så fall om det är undantag så skadar det inte någon annan än mig själv. Jag har verkligen ändrat attityd, mycket mer positiv nu, lovely. Jag bryr mig mycket om mig själv. Behöver inte längre den där uppmärksamheten som jag sökte. Ibland visst haha, men då är det på ett positivt sätt. Nu håller jag relativ ordning på mina saker, jag känner mig lättare, asså eftersom jag har lämnat dessa grejer. Och det är en skön känsla. Jag tar mycket eget ansvar nu, haha på bara några månader men det är sanning!
Ber faktiskt om förlåtelse till nära och kära, förut var jag ett jävla svin. Förstår inte vad allt berodde på. Jag var taskig på riktigt mot folk. Speciellt mot dig Ankan och det vet du om, jag ångrar mig och är ledsen över att du fått stå ut med dumma mig. Jag skyllde alltid allt på andra, inte mig själv, gick någon emot mig så kunde jag inte titta på den personen, jag ville slå ihjäl den och jag menar de. Jag tänkte så jävla negativt. Var jag än gick så låg det ALLTID grejer efter mig, jag kunde inte ta ansvar. Jag hade stökigt i rummet hela tiden, mamma fick gå och städa efter mig. Grejen är att hon gjorde det heeela tiden också. Jag passade aldrig tider, jag ville inte ens jag brydde mig inte, jag var så jävla egoist. Sa någon mot mig så kunde jag till och med säga mina tankar högt vilket var hemskt på riktigt eller så slog jag den. Jag hade grova attitydsproblem, kunde verkligen inte kontrollera mig, förlåt. Asså herregud..
Jag hade damp hela tiden, fick jag inte som jag ville så kom min attityd fram. Fy fan vad grov jag var, jag ångrar mig så hårt. Jag ville ha uppmärksamhet hela tiden. Så fort ingen pratade med mig så blev jag sur, jag försökte söka uppmärksamhet med att peta på folk eller störa dom så dom blev riktigt irriterade, men ja då fick jag ju ändå min uppmärksamhet som jag ville ha. Fast på fel sätt om jag tänker tillbaka. Om ingen lyssnade på mig så skrek jag deras namn eller sket i att berätta. Fattar inte hur jag kunde vara så otacksam. Om något gick fel så ville jag slå grejer, slå någon. Okej.. det vill jag än idag men jag har lugnat mig. Jag sa taskiga grejer utan att känna mig taskig.. hur fan kunde jag. Jag skrattade alltid om det gick fel på riktigt för folk.
"Ser i nuet.."
Det låter inte grovt men ingen kan tänka sig hur det var :( förlåt. Men för att förlåta "er" på bästa sätt, så tror jag att det är bara att vara på det sättet jag är idag. Här och nu. För idag lider jag inte på samma sätt. Jag har mina perioder och det har väl alla, jag har koncentrationssvårigheter men det är mildare idag. Förut behövde jag slå grejer eller ta sönder något för att det skulle kännas bra. Fan för mig. Jag är nöjd över hur jag är just nu och det har jag rätt att vara. Det känns som att jag lever ett nytt liv. Även fast att det här som jag skrev där uppe började svalnas av i Augusti/September kanske.. Men vad beror det nu på? Jo antagligen på att jag var ganska olyckligt kär. Jag tänkte inte på det medvetet, men det satt där i hjärnan. (Ingen av er vet i vem så tro inget). -Det är nu man inser varför man mår så bra. Varför man ändrats, det är mycket på grund av Dig. :)
Jag ser allt från en ljusare sida och är så jävla glad över det så det inte finns! Försöker alltid finnas där för mina vänner på ett bra sätt, bryr mig alltid fast det har jag alltid gjort. Men jag lägger x på folk som är idioter som aldrig hör av sig och sånt och som bara pratar om sig själva.
Men idag kan jag passa tider, jag stressar inte så mycket på morgonen längre. Jag är oftast klar när jag ska, jag försöker i alla fall - även fast jag älskar att chilla. Jag försöker inte vara glad, utan jag ÄR glad idag! Finns stunder man måste sätta på ett leende, men inte ofta det händer så jävla sällan nu för tiden. Jag är lycklig just nu. Det går as bra i skolan, jag visar mer respekt, även fast att jag verkligen vill slå, ut i fingertopparna så gör jag aldrig det. I så fall om det är undantag så skadar det inte någon annan än mig själv. Jag har verkligen ändrat attityd, mycket mer positiv nu, lovely. Jag bryr mig mycket om mig själv. Behöver inte längre den där uppmärksamheten som jag sökte. Ibland visst haha, men då är det på ett positivt sätt. Nu håller jag relativ ordning på mina saker, jag känner mig lättare, asså eftersom jag har lämnat dessa grejer. Och det är en skön känsla. Jag tar mycket eget ansvar nu, haha på bara några månader men det är sanning!
